FrkU

Åtta veckor av 2011 har passerat, 15% av hela året.
Med väldigt blandat resultat måste jag säga.
Ska det fortsätta så här så kan jag alla fall vara säker på att det kommer att bli ett väldigt intressant år.


Mitt första och kanske det största målet för mig privat närmar sig med stormsteg. Nästa vecka är det dags att genomgå första steget till det som jag strävat så efter. Som jag fått kämpa för... mer än jag borde kan man tycka. Men rättvisan vann... och jag är tacksam för de som aldrig tvivlade på mig, som stöttat mig och inte föll för skitsnack.
Jag gör ju detta enbart för min egna del...
Även jag lider  av teflonminne... rent temporärt hoppas jag.

Så... jag vill passa på att tacka mina underbara vänner som stöttar mig så fantastiskt mycket i detta, både ni som har funnits där länge, ni som just kommit in i mitt liv, ni som finns där men som inte ses så ofta, ni som knappt känner mig än, du som puschat mig hårdast!!!!
TACK!!!!
Det ni ger mig i form av kommentarer, frågor, uppmuntrande ord etc... det är guld värt... och får min rädsla att minska...

Min blogg....
Den har snart varit i livet i 2 år... Känns som en evighet, men ändå som igår som den startade upp, med en liten nervös känsla.
Tanken var att kunna få ur mig livets allt som påverkar mig... en hjälp att liksom lufta saker och ting. Inte många har fått tillgång till adressen, eftersom jag blev väldigt personlig många gånger och jag kände nånstans att jag inte ville att alla skulle veta. Hur jag mår, hur jag tänker, känner och vad som sker i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för alla er som har adressen hit som har hållt den för er själva, även om påtryckningarna från andra varit hård. TACk... för er respekt...!!!
Ni som har min adress, och har fått den från mig, ni är utvalda... av en anledning. Och ni känner mig och vet att jag inte ÄR så trist och grå som det många gånger verkar här.
Ni som hittat hit ändå... välkomna... jag hoppas att ni nånstans kan se även de roliga inläggen och inte bara det mörka.
Fler och fler har fått hitta hit... men långt ifrån andra.
Tror att det har att göra med att jag har svårt att släppa människor för nära inpå mitt liv, lära känna mitt jag... Anledningarna till det är väldigt många... rädsla för att visa mig sårbar är en av dom. En annan är risken att folk ska börja tycka synd om mig... komma med kommentarer och hela tiden fråga hur jag mår, och allmänt visa pitty. Vilket jag INTE vill. Jag tror att det bara kommer få mig att må sämre när jag väl är nere liksom.
Jag skriver för att rensa... INTE för att NÅGON ska tycka synd om mig.

Grejen är nu att jag upptäcker att fler och fler av mina nya vänner har egna bloggar. Dessa följer jag så klart... Men de har inte min bloggadress...
Vet inte ens om de vet OM att jag har en blogg. När jag väl kommenterar deras så är det anonymt.

Jag vet inte hur jag ska göra... fortsätta att blogga för enbart er som har min adress... eller börja ge efter på min begränsning lite.
Vad blir konsekvenserna?
Kommer jag nånstans sluta känna att jag kan skriva om vad som helst...?
Kommer jag själv att sätta restruktioner på VAD jag skriver med rädsla för det jag skrev ovan? För att jag inte egentligen VILL att folk ska se bakom den fasad som jag faktiskt har?

När det väl kommer omkring behöver jag kunna ventilera här utan att tänka efter VILKA som kan läsa. Men är det så farligt att de får veta? Även om mina svåra stunder.... För mina mer kuliga saker delar jag gärna...
Jag vet inte...

.... anonym....

YIKES...
tors... FREDAG..?!?!!
REDAN....
Känns som det var igår det var måndag... och jag fixade sportlovsmat till Dotra.
Som alltid springer dagarna liksom iväg. Fast nu är det bara välkommet. Jag vill att tiden SKA rulla snabbt...
Jag har så många saker att se fram emot längre fram...
Många väldigt spännande saker och en del utmaningar... men jag är taggad. Och blir mer taggad av min omgivning på massa olika sätt....

Men idag är det fredag. Sexpass....

Ta hand om er... och era nära.
Ta vara på de ögonblick som finns i vardagen....
Ta vara på er SJÄLVA...

Kram.

Försökte multitaska..
Det gick hur bra som helst... en stund....


Visst... tacopaj stod på agendan (efter att jag musklat, diskat och hjälpt dotra tapetsera sitt rum med planscher...).. lät Dotra sticka och fixa Kesella lite tidigare i em... eftersom det var det enda som inte fanns när vi handlade igår. Trodde jag....
Fixade degen och lät den vila i kylen... börjar plocka fram övriga ingrediens... BARA för att konstatera att jag inte har varken ägg, creme fraiche eller tillräckligt med tomater... SUUUUCK....
Det var bara att steka köttfärsen och ställa i kylen och göra resten imorrn.. EFTER jag handlat... (Ja, orkar inte gå och handla IGEN.... ikväll...) dubbelsuck.

Bestämmer mig då för att koka pasta till köttfärssåsen jag gjorde igår, så jag har lunchlåda imorrn ändå, trots lack of paj... På med kastrullen och fram med det HELT nya paketet linguini...
Ska öppna det, så jag lyfter det och ska ställa det på högkant för att öppna ena änden... SWOOOOSCH... paketet blev liksom smalare i min hand... resten av de små illasinnade rackarna ligger utspridda över golvet... paketet VAR öppet i ena änden (vilket måste ha skett när det for som en rekyl ut ur skåpet en timma tidigare när jag skulle ha mjölet....). trippel SUUUUCK.... plockepinn fick en HELT ny innebörd...

Det är inte över än... Steker köttfärs och har skurit lite lök, som slängs i tillsammans med tacokryddan... av NÅN märklig anledning liksom hoppar några lökbitar UR pannan och hamnar på spisen... raskt tar jag upp dom och stoppar i munnen... inser typ kanske eventuellt lite för sent att löken är RÅ... den har ju liksom inte stekts ännu...

gaaaah.....

Men för att lugna er... köttfärsen ÄR stekt och klar... Pastan ÄR fixad.
Jag HAR matlåda tills imorgon.. och JA... nu ska jag nog lägga mig... efter jag låtit Dotra fixa kvällsmaten....

Those days....

Bitande kyla...
Stillasittande jobb....

Här är lösningen....


This leather office chair's heated lumbar cushion soothes tense muscles and improves circulation for superior comfort while seated. Heating elements woven from carbon fibers line the lumbar support cushion and deliver deep penetrating heat to your back. The heating elements are powered by a rechargeable battery, ensuring a cord does not restrict chair movements, and they adjust to two different temperatures. The chair's backrest and seat are made from supple full-grain leather that is aniline dyed, a process that enriches the color and patina of the hide and allows minor scrapes to be rubbed out easily. The ergonomic chair has a height-adjustable lumbar support that encourages proper posture, the chair tilts, reclines, and locks into place at any position, and height- and width adjustable armrests and a height-adjustable seat accommodate any size user. Memory foam inside the seat and armrests cradles your body and relieves pressure points, and the subtly perforated leather backrest facilitates proper breathability. Five casters provide smooth mobility. Provides up to six hours of heat after a one-hour charge.

Och när vi ändå håller på....




PINK Warm Mouse III is a heated computer mouse, an ergonomic multi-function computer mouse with enhanced ergonomic shape and massaging infrared heat. Help prevent the onset of Repetitive Strain Injury (RSI) and Cumulative Trauma Disorder (CTD) by working a different set of muscles using the large ergonomic design with deep penetrating infrared heat.





Heated computer keyboard......

Man ska inte äta couscous i närheten av datorn...
För då hamnar det lätt såna små söta korn under tangenterna, och vissa ord kan bli VÄLDIGT fel.....

Tills man lyckats skriva ordet tillräckligt många gånger så att de pulveriserats...
Fråga LL... Hon vet...

För dammsugare var ju inte aktuellt ALLS!!!!

Kan man man avsluta helgen sämre....?

Eller i och för sig... det blev rätt bra till slut...
Man kan väl säga att det jag hade hejdlöst tur i oturen... när allt kommer omkring.

 

Vaknar söndag morgon... ligger kvar en stund... går upp, fixar kaffe, och njuter av lugnet och att det är en dag utan måsten framför mig.
Tills telefonen ringer...
Det är en POLIS...

Som lite snällt frågan om jag äger en röd Ford Escort.

Visste redan då vart detta skulle bära hän, men svarar artigt ja... Hon undrade då om jag visste vart den befann sig. Mitt svar blev att jag innerligt hoppades att den stod på parkeringen utanför (gick samtidigt till fönstret för att titta ut) men insåg att så inte var fallet....
DÅ föll allting för mig...
Det visade sig att den stod i en närliggande stad. Men enligt polisen oskadd så när som på tändningslåset. Den stod inte heller i ett dike, utan liksom bara på sidan av en grusväg.... Men att den inte gick att köra.

GAH.... !!! Hela jag blev handlingsförlamad....
Tackar min lyckliga stjärna för underbara vänner i detta läge... som hjälpte mig kolla upp saker och ting medan jag satt i tårar... och inte visste varken ut eller in... såg pengarna flyga iväg liksom.
Efter MYCKET om och men och samtal vitt och brett... Det visade sig nämligen att inte vem som helst får släpa en bil på kärra... Eftersom det är lite tyngre krävs inte bara C utan E behörighet... JAG känner ingen som har det, inte bara SÅDÄR alla fall.
Men till slut dök det upp en... och det visade sig även att det fanns en bilkärra att tillgå, så jag behövde inte hyra.
Grejen är att detta är en människa jag aldrig träffat förut, som inte känner mig... Men som ändå valde att ställa upp.... helt otroligt...!!!

Sagt och gjort, vi möttes utanför och begav oss iväg. Efter lite trixande hittade vi den äntligen, mitt ute i INGENSTANS på en eländig isbeklädd grusväg... och min puls kunde gå ner lite. Pärlan VAR oskadd.... inte en enda skråma... förutom kåpan under ratten som slitits loss för att komma åt tändningskontakten.
Vid försök att starta så gick det inte, eftersom bilen blivit stående på grund av soppatorsk... (hoppas innerligt att personerna ifråga som snodde den var tunt klädda...).
Vi fyllde på bensin från dunken som turligt nog (ÄN så länge) stod i bärgarbilens bagage... Men Pärlan ville inte starta. Den stod lite snett och lite lutande så bensinen kom inte hela vägen fram. Så det var bara (med hjälp av 2 boende i huset intill) att putta fram bilen och sen upp på rampen. Väl uppe på rampen, när vi vevat upp Pärlan i rätt läge, så testade vi igen att starta... OCH.. simsalabim startade hon såååå snällt... Jag jublade... och klappade snällt Pärlan på huven och överröste henne med komplimanger för att hon var sååå duktig.... (undra vad de andra trodde om mig då....) fast de andra muttrade något om: ”kunde hon inte gjort det när hon stod på backen....” Förstår inte ALLS vad de menade...
Valde, trots starten, att dra henne hem på släpet.
Det var inte mer än på håret att vi kom upp för de blankisiga backarna till stora vägen. Hjärtat satt i halsgropen.
Men jag kunde ändå andas ut... vi var på väg hem...JIIIPPPIEEE!!!

En stund...

Halvvägs hem... bad chauffören mig att be... bensinen var slut.. och vi hoppades kunna rulla till närmsta tapp. Men varken avstånd eller vikt var på vår sida... så... ja... vi blev stående, mitt på en raka, i mörkret... mitt ute på vischan... GAH....
MEN... eftersom MIN bil startade förut så testade vi igen... och SJÄLVKLART ställde hon upp och kvittrade igång DIREKT....
Så, det var bara att baxa av henne, för mig att ratta in mot närmsta tapp (kändes VÄLDIGT skumt att köra bil utan att nyckeln satt i låset och 2 dosor hängande från ratten.... gulp) och fylla dunken som tömdes i min Pärla... köra tillbaka till soppatorskbilen och fylla på den igen...

DÅ bestämde vi att jag kör min Pärla hela vägen hem.

Vi stannade dock till på tappen igen, för att fylla upp båda bilarna igen (som tack för hjälpen) och se om vi kunde fixa mitt tändningslås. Vilket gick. Det var bara att klicka in det på plats igen, fästa med ett spännband (eftersom ena spärren knäckts) och så kunde jag starta som vanligt med min nyckel... Jag juuublade.... och tackade återigen min lyckliga stjärna för människor som gör allt för att hjälpa till... och kan fixa...

 

Rattade glatt hemåt igen... efter några timmar...
trött men lycklig... min Pärla rullar gott och väl igen...

 

Det som försvann kan ersättas. Av NÅN anledning stals mina 2 isskrapor, en baksida till min fån och lite jox från handsfacket. Dock satt min cult stereo kvar orörd, tillsammans med hållaren till min fån, min filt, paraply och lite annat som fanns i baksätet.
Det verkar som att ”rätt” tjuvar tog den, de ville tydligen bara ha något som tog dom från punkt A till punkt B... Inte dumkörd... inte sönderslagen...
Har inte denna turen igen...

 

Idag införskaffades en klyka till henne... som låser fast broms och ratt... Jag hoppas att det avskräcker någon i framtiden...

 

Trots att jag var såååå uppgiven , ledsen och i princip kände panik, slutade allt på den positiva sidan. Och med tro på mänskligheten. Det FINNS de som ställer upp utan krav... som hjälper okända i nöd utan någon som helst tvekan. Ler inombords för att jag har sådana människor kring mig...

Och jag hoppas innerligt att fler har det....

Nu är Pärlan i trygghet... med klyka....

 

(JA; jag lovar.... det kommer Mello uppdatering också.... )

 

Ingen rapport idag....

Vill bara skrika.... !!!!!!!!!!!!!!!!!

Japp.. äntligen är dagen här.
Vi har väntat sen i september, lite så att vi båda liksom glömt bort det hela.

Det är MELODIFESTIVAL i Götet. Och vi ska uppleva skådespelet på plats.
Trots att startfältet inte är speciellt intressant eller lockande, trots att vi inte är JÄTTEfantaster så är det en upplevelse att få vara DÄR. LIVE liksom.
Att se hela grejen.

Nu ska det grejas inför kvällen.
Dotra ändrade hårfärg och naglar ska fixas. Dock ville hon inte göra en skylt att vinka med... konstiga unge...

Återkommer med bilder....

Så känner jag mig lite...
Kan inte hjälpa det.

Det var ett beslut som skulle tas. För framtiden.
Jag vet vad som vore bäst, för lång tid framöver.
Men jag rådde inte själv på rädslan. Den rädsla som ligger i den tid som är.
Jag har full förståelse för att rädslan finns. Men önskar att jag kunde har gjort mer, hade haft mer att komma med.

Men jag hade inte det.
Var inte tillräckligt stöd.
Var inte tillräckligt övertygande.
Kunde inte ge mer trygghet i att ge upp det som är och våga sig in i något nytt.
Kunde inte få fram förståelsen för att det som faktiskt är viktigt.
Klarade inte av att få fram.... att jag kommer finnas där och är den som tar emot.

Rädslan vann. Och det gör ont.

Och jag känner mig lite tom, otillräcklig...
Det är detta som är baksidan med att ha det så här...
Men nu var det större...

Öppnade brevlådan....
Och jisses vad det började pirra i mig...!!

För där låg den... beviset...
På att nu är det dags, nu börjar allvaret.
För vissa kanske det låter banalt, men för MIG... för mig är det stort... ni som känner mig förstår varför...
jag tar detta på största allvar... jag gör det enbart för MIN skull... Jag kommer inte att bli rik på pengar av det, inte på NÅGOT sätt... men rik på kunskap kring något som jag älskar... rik på erfarenhet... rik på den känslan som kommer att infinna sig när jag kan hjälpa andra att hitta samma glädje som jag har gjort i det... när jag kan hjälpa andra att förbättra sitt liv på många sätt...

Nu är den här... boken som kommer att bli tummad... och som kommer få mitt fokus på kvällarna framöver...

I AM LOVING it....
En utmaning HELT klart....

Det finns tider...
då allt fungerar

det finns tider då NÅNTING nånstans fungera....

och det finns tider då det är kaos precis överallt....
Där är jag nu...

och reaktionerna låter inte vänta på sig... med besked...
glad jag har mina vänner...

over and out.