FrkU

Så känner jag mig lite...
Kan inte hjälpa det.

Det var ett beslut som skulle tas. För framtiden.
Jag vet vad som vore bäst, för lång tid framöver.
Men jag rådde inte själv på rädslan. Den rädsla som ligger i den tid som är.
Jag har full förståelse för att rädslan finns. Men önskar att jag kunde har gjort mer, hade haft mer att komma med.

Men jag hade inte det.
Var inte tillräckligt stöd.
Var inte tillräckligt övertygande.
Kunde inte ge mer trygghet i att ge upp det som är och våga sig in i något nytt.
Kunde inte få fram förståelsen för att det som faktiskt är viktigt.
Klarade inte av att få fram.... att jag kommer finnas där och är den som tar emot.

Rädslan vann. Och det gör ont.

Och jag känner mig lite tom, otillräcklig...
Det är detta som är baksidan med att ha det så här...
Men nu var det större...