FrkU

Helgen är nästan över.

Igår var en härlig dag, faktiskt.... alla fall största delen av den.
Dotra, hennes kompis JK och jag stack till äventyrsbadet i grannstaden och spenderade nästan 3 timmar där.
Simmade, åkte kana, bastade och relaxade, mumsade på medtagna mackor och njöt.
Vi hade riktigt kul och jag kände mig levande för en gångs skull.
JK och Dotra skrattade och skojade och livet kändes rätt ok.
Kom underfund med ett par saker som jag sen avhandlade med mina kära vänninor på kvällen. Detta kommer att resultera i fler besök på den här typen av ställen... :-P


Efter badet sög det i lördagsgodistarmen så jag körde till nästa grannstad och den stora godisbutiken.... Snacka om att tjejerna gick på högvarv... Speciellt JK som for omkring som en tok och pekade och viftade... Hennes påse blev värst sen också...
Hemåt och lagade middagsmat och det var så skönt med liv i lägenheten, så underbart familjärt... trivdes så att ha dom runt mig, fixade och donade.



Längtan och saknaden kom dock i fatt mig... sorgligt nog kom tankarna igång igen, väcktes.. grubblandet rann över mig...  VARFÖR?????
Jag som börjat resa mig... suck... ner som en pannkaka.. (återigen.. jag SKA uppenbarligen inte få må gott nån längre tid....)
På något sätt kändes det skönt att veta saker, men det startade en massa annat som jag måste få bort.
Jag har ju accepterat min sits, hur jävlig den än är... Vill inte ha griller i huvudet, även om det är griller som jag kanske vill ha, saker som kändes tryggt.
Men inte känna saker igen om det inte finns något att gå på, om det inte är sant och något att utveckla.
Då ska jag ge mitt allt... men annars ska de bort. Precis som jag är bortvald!

Natten blev hemsk.
Vaknade vid 5 med fruktansvärda bröstsmärtor. Tankarna kom DIREKT... saknaden, ältandet, malandet. "Vad betyder det, finns det något, vad sker, vad ska jag göra, jag måste tömma, jag måste glömma, stänga av, eller?". Somnade inte om mer än ett slummer... Vaknade till liv igen några timmar senare, totalt slut, orkade inte resa mig. Less på att sakna, less på ensamheten, less på att inte ha någon intill mig när jag vaknar... less på ALLT!! Less på att inte vara the one... Less på att inte kunna komma fram... Less på att inte kunna ge all kärlek jag bär inom mig...

Försökt göra dagen till något vettigt men har inte lyckats särskilt bra. Deppig och nere, riktigt off.
Just nu tvättas det i tvättstugan och jag har bestämt mig för att åka och träna, trots att jag inte borde, trots att jag inte skulle. När jag tränar är enda tiden jag mår riktigt gott och jag behöver det just nu, för att inte falla i tårar igen.

Varför kan inte jag hitta lyckan, kärleken, visa att jag är en ny person, vara saknad?

TMD... ännu