FrkU

Ger mig mycket....
Väldigt mycket. Ibland mer än jag önskat men det är en annan historia.
Det jag vill belysa idag är ett problem....

Under löpturen formuleras en massa bra blogginlägg inne i min hjärna. Massa fyndiga uttryck, häftiga spekulationer och andra skrivbara saker...
UNDERBART!!! Hela hjärnan liksom sprudlar och har sig....
HÄRLIGT...

Ända tills jag kommer hem...
Då blir det... BLANKT...
Jo, det är sant. Så snart jag stannar av, checkar tiden, stretchar.... så är allt PUTS väck.
Kan komma på det längre fram på kvällen sen, när jag lagt mig, att "just det ja.... kom ju på massa bra att skriva om.....".

Överkokt hjärna?
Åldern?
Eller bara allmänt blond?
eller nåt annat....?

Nån mer som känner igen sig?

Skulle ju vara trevligt att delge er allt det där galna, härliga som tar form i min hjärna under löpturen... men jag VÄGRAR blogga under tiden.
Har FULLT sjå med att hålla koll på fötterna, andning, andra folk (speciellt de som missat att vi har HÖGERregel i det här landet sen ett ANTAL år tillbaka... morr), min sten osv....

Är alla fall nöjd med att spendera 45 min i löpspåret (totalt med ombyte och stretch) istället för 45 min vid nån trist dokusåpa. 

Ja, back on track. Nästan alla fall.
Semestern är över... och JISSES vilken semester....
Så hejdlöst mycket som hänt, hunnits med, upplevts.
Tänker inte en BÖRJA radda upp...
Kanske det kommer en liten bildkavalkad senare.

Har njutit i fulla drag... av vin, mat, ♥, solen...

Jobbandet är inne på sin 3:e dag nu, och det känns mycket bra.
Kom till och med ihåg ALLA lösenord för att komma in i datasystemet och mina mail... DE NI...!!!
HAHA....

Har en liten nedräkning... inte så himla kul, men det går liksom inte att undvika. Har försökt undvika, men tillåts inte av mitt ♥... suck...
bara att bita ihop och... typ.

Nej, jag gör inte det, hittar nån bra rubrik till mitt inlägg.
Ett spontant sådant... precis som känslan som föll över mig från klar himmel. Känslan, insikt, tankar.

Vet varifrån de kommer och varför.
Och det är svårt. Det gör ont. Insikten är inte kul.

Detta handlar inte om mitt förhållande eller mitt familj eller mitt älskade ♥. Han gör allt för mig...!

Detta handlar endast om mig och mitt ickevarande. Vad jag inte är, vad jag inte gjort och vad jag gjort.

Det var otäckt att känna det bara smälla till så där...
Förstår att det blev en chock.

Försöker nu vända på det.
Inte så lätt, mycket är försent. PÅ tok försent. Mycket kan jag inte påverka.

Ska göra mitt bästa och göra som ♥ sa:
"Man ska inte gråta över spilld mjölk"...

Kan man stanna tiden?