FrkU

Från youtube....

 

Fy bubblan... Det är värre än jag trodde.

Jag har haft lyckan att få vara skadefri så länge jag kan minnas sen jag på allvar började träna. Visst har jag haft små skvanker som en ömmande skuldra eller tumme, eller träningsvärk och så, och lite förkyld, men i övrigt har jag kunnat träna obehindrat.

Efter ett tag, blev träningen som ett gift för mig.
Dels berodde det säkert på den tuffa period jag gått igenom i mitt liv. Det blev min tillflyktsort, där jag kunde få vara mig själv och stänga ute allt annat, och fokusera på MIG, bara MIG. Jag träffade mina vänner och fick tiden att gå.
Det hela har ju resulterat i att kroppen SKRIKER efter träning. Jag verkligen känner om det gått för många dagar utan att jag rört mig på ett eller annat sätt. Ett illamående kryper sig nära och det känns som att kroppen liksom säckar ihop om det går FÖR länge. Att råda bot på det har ju varit enkelt, jag har helt enkelt kört ett träningspass. Och hela tiden sagt:
- Jag vågar inte ens tänka tanken på att bli skadad, vad som skulle hända då... Hur jag skulle må. 
Vi skojade alltid om att jag är en sån som skulle komma in på gymmet trots brutet ben eller arm, eftersom "det finns andra muskler att träna".

Nu är jag i den sitsen.... Skadad... Behindrad. Dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska må uselt. Humöret kämpar jag med.
Under en mikrosekunds ofokus hände något under en övning... kraaaaaassssch sa det i låret och sen dess är mitt steg behindrat. Smärtar vid gång och sträckta lägen. Från och till, vissa steg går super, andra ger en brännande känsla så tårarna kommer.
Detta resulterar i att min plan att ge mig ut i löpspåret nu när våren äntligen kommit grusats. Kan inte ta en pw, inte springa och inte röra mig speciellt långt. Och här skiner solen och jag måste sitta still... eller köra motionscykel INOMHUS... för DET fungerar minsann....
Men att träna mina ben är uteslutet... SUCK...

och om denna LILLA skada påverkar mig så sjukt mycket vill jag inte ens veta hur jag skulle må om jag blev HELT rörelsebehindrad... Jag kan ju ändå köra lite motion... och överkroppen kan få sin dos. Men inga situps, inga utfall, ingen rumpträning...

Bilderna jag får i huvudet är inte kul, bilder på hur jag kommer se ut om en vecka om jag inte får träna ben igen. Hängande rumpa, skrumpna ben... GAH!!

Tycker inte SYND om mig... känner mig bara arg. Irriterad... Jag vill OCKSÅ ut och gå i solen, svettas på en löprunda, plåga mina gluteus maximus...

Ovisst är det, vad som skett. Ska träffa en expert nästa vecka.
Tills dess är det bara att bita ihop och köra det som går.

 

och återigen är jag tacksam för förståelsen som visas... då vi är stöpta och fungerar på samma sätt.

 

Ber en tyst bön för att kunna få röra mig som jag vill igen... JAG vill bestämma hur och när, inte bli styrd.

Humöret är i bott...

Stör mig på mycket... Irriterar mig.

Funderar över hur en del människor klarar av sin vardag, sina jobb, överhuvudtaget.

 

Kroppen strejkar...

Ligger i otakt med mig själv. 
Bäst-före-datum gått ut?

 

 

Biter ihop.

 

Vet att det går över.
Vet att det sitter i skallen.

Ventilerar och vet att det är ok att göra så.

 

Biter ihop.

 

SUCK.

 

 

KAN det vara mer perfekt....?

MY KIND OF MUG....

 

Men ååååh...

 

Missade det IGEN... Årsdagen.

 

Hela 4 år har jag fyllt era liv med mina inlägg. Ömsom hjärtskärande, ömsom hårda, ömsom roliga och ömsom fulla av lycka, kärlek och fullkomligt rus.

För det är ju så livet är...

Fast nu vet jag att denna bergochdalbana i sorg/lycka som jag upplevt är över, och ersatts av upplevelser i rasande fart.

 

 

Slungas mellan lyckorus, hisnande och magpirrande upplevelser, kärleksstunder och hysteriska skrattanfall.

 

 

 

 

Vår lilla grabb vill vara ifred... tydligen....!

Hur många gånger per dag skrattar eller fnittrar du?

SUCK...

och förlåt. Men det fungerar bara inte. Lusten att blogga finns liksom inte. Livet är för det inte alls händelselöst. TVÄRTOM. Det sker en massa, mest hela tiden.
Sen förra gången har det till exempel:

• Ställt Dotra på ett par skidor för första gången.
• Fixat Dotras rum nummer 3 (för hemmastadskänslan)
• Do-Hr-Is blev en ängel och gör nu Nemo sällskap
• Jobb, jobb, jobb.
• Sett till att bli mitt gym otroget... för enkelhetens skull har jag nu en älskare till FoS (som SJÄLVKLART är mitt första hands val....)
• Spenderat lite tid på röntgen för andra gången i (Dotras) livet. Tack och lov var det all fine.
• Mys och gos i MÄNGD
• Ersätt Snowvit med Black Pearl, modell nyare. Läs; köpt ny bil...
• Försöker hitta tid till allt man vill göra....
• Haft wine-and-dine med vänner man ser ALLDELES för sällan... med massa Italyprat.
• Pysen är den nya familjemedlemmen....

 

Och on and on and on.....

Här följer några bilder från skidintroduktionen....
Tack och lov uppskattades det mycket och hon vill väldigt gärna fortsätta... vilket är en förutsättning. Jag menar, JAG är biten och ÄLSKAR att åka... och vill lära mig.... och hjärtat är ju HELT fanatisk..... som syns på bilderna.

 

 

 

TOKLÄNGTAR redan... till nästa gång...

 

Nu ... off to the gym....

... bloggas det numera....

Ja vad ska jag säga.
Har väl lite andra prioriteringar för tillfället.

Poppar in lite hastigt bara... Liksom hålla lite "liv" i bloggen.

En av höjdpunkterna förra veckan måste varit Dotras fredagshumör. Trots totalgrusade planer för hennes del kvittrade hon som en fågel, ögonen glittrade och hon kom med den ena fyndigheten efter den andra. Främst mot sin mor (hmmmpppft på det lite....)...
Sköna unge...

Kommentaren jag minns från gångna veckan är:
- Mamma, det är bara du som kan vara så senil....
När jag letar som en galning i väskan efter min bilnyckel som jag verkade ha glömt att ta ur låset på bilen (och då även glömt att LÅSA bilen.....). Dock kan jag lugna er, för så var inte fallet.
Nyckeln återfanns i väskan... i ett skrymsle...
Och bilen VAR låst....

Så.... jag lever, mina vänner.
och kan konstatera att ICAs apelsiner var nog det sämsta jag smakat... smakade som när man äter en apelsin direkt efter man borstat tänderna .... URK...

See ya!!!

Det handlar mycket om att hitta en ny rutin, vardagsrutin. 
Inte helt lätt i den här situationen...

Dotra och jag har kommit överens om att i år är det MITT sätt som gäller när det handlar om plugg och skola och träning. Hon är helt med på noterna, även om det trilskas lite. Hon är skärpt och nu vill jag att hon ska använda det fullt ut.
Jag kommer göra allt jag kan för att skapa bästa förutsättningarna för henne. Vilket är under arbete, på många sätt. 
Hoppas på en återkoppling snart.

Dessutom är hon så oerhört klok redan som tonåring, vilket kommer att underlätta för henne. Hon är vad man säger en tonåring med allt vad det innebär, och hon har fullt av kärlek och stöd kring sig... Förvirrade, älskade lilla unge...

Min träning är jag igång med igen. Och som sagt, att få in detta i den vardagliga rutinen behövs och nu har vi hittat fler vägar för att få detta att fungera...
Jag får helt enkelt bli mer otrogen... mot "mitt" gym... DET kommer att underlätta väsentligt. Tackar jobbet för det faktiskt...

 

 

 

Fokus ligger på välmående i mig själv, eftersom det kommer att gynna de kring mig. Jag vet vad jag vill och jag kommer att ta mig dit... med stöd av de som är mig närmast.

 

Vet att mina nära är med mig... <3

Kanske ändå når vi fram, eller jag fram rättare.

 

Alla med ungar/tonåringar i skolan vet vad jag pratar om. Det är få som gillar skolan, tycker det är kul att plugga och så vidare.
Dotra har varit där, och är där ännu, men bra mycket mindre. Jag har varit på henne om läxor och prov, om hur vikigt det är med skolan och att lära sig för att få en bra utbildning. Antar att det HON hört är bla, bla, bla, tjat, tjat, tjat.... Jag menar, det kommer ju från mamma.....
Hennes och många i klassen med henne, inställning är att skolan är ett ställe man träffar kompisar, ett ställe där det gäller att se bra ut och vara omtyckt. Hon har tragglat och haft mycket svårt men den här biten, skulle vilja säga tonårsproblem i ett nötskal, även om hon har varit och är extra utsatt. Fast det är ett annat kapitel, ett kapitel som är på väg att skrivas om.
Hon ÄR smart... Väldigt smart. Jag tragglar med att få henne att förstå detta, att det enda hon behöver göra för att få änny bättre betyg är att fokusera... för om hon får såpass bra betyg utan att fokusera så är möjligheterna oändliga.... och att hon kan bli vad HON villl... om hon fokuserar på det istället för hur hon ska se ut i skolan nästa dag.

Hur som helst.... under senaste åren har jag verkligen varit på henne, vi har pluggat ihop, haft diskussioner inom familjen. Jag är tacksam för de 2 äldre "ungarna" som har kommit med kloka ord, insikter. Den ena som ännu pluggar, MYCKET, och den andra som önskar att det inte hade slarvats bort. De kommer med kloka ord, som stödjer allt som jag sagt... Även hjärtats ord verkar ha fastnat, alla dialoger.

Och hur jag ser och vet det?

1 - När jag kommer hem från jobbet och hon sitter framför tv:n så är meningslösa dokusåpor, sitcoms och andra serier på DisneyChannel, TV3, Kanal5 osv, bortvalda... istället snurrar Animal Planet eller Discovery Channel. Hon sitter även gärna med när vi andra ser På Spåret och andra sådana program.

 

2 - Elevens val är en lektion i veckan där eleverna fritt få välja vad de vill ha. Det kan vara allt från gymnastik, slöjd, musik etc.... Förra terminen valde hon gymnastik och jag jublade... Den här terminen... valde hon ... MATEMATIK!! Jag tokjublade!!!!!

3 - Hon kommer hem från skolan och är tokarg på lärare som inte kan få arbetsro i klassen. "Vi är tillräckligt efter i det ämnet redan...!!!!"

Detta kommer bli en bra termin!

Välkommen 2013....

Du kommer att fyllas med mycket spännande, fantastiska, härliga, mysiga, minnesvärda stunder.....

 

PUSS....

Hur som helst, mitt hjärta är på samma spår som jag är i detta, har samma inställning (om inte lite mer faktiskt) så i år smet vi. Barnen var hos sina respektive föräldrar så vi kunde liksom göra som VI ville.
Så.... min julklapp blev en långweekend på en av de bästa skidorterna nearby. Bilen fylldes med det som krävdes.... sen drog vi.
Och vilket lyckodrag det visade sig bli. Vädrets makter var helt klart på vår sida. Enligt hjärtat som är MYCkET insatt i dessa saker sa vid flera tillfällen att med detta föret så skulle jag bli MYCKET bortskämd. Det snöade lätt hela tiden, MASSA puder...
Min skidåkning har mycket att lära, och det är ju det jag har siktet på.... De svarta backarna fullkomligt ropar på mitt hjärta men tålmodigt han åker vid min sida, stöttande, rådande och pushande.... både baklänges och i skogen....

Inte lätt att pusha nån som är så ensvis som jag, men jag har mött min överman... tro mig.

 

Och mitt sista åk för denna gång satt PERFEKT... fick med ALLT som det tjatats om... flytet fanns där. Men redan långt innan, i bilen på väg upp, visste jag... att skidåkning.... är nåt som jag verkligen älskar.... ännu med en skräckblandad förtjusning... för trots att jag fullkomligt kallsvettas, har ett hjärta som klappar av skräck på väg ner i backen, en mage som gör trettioelva volter på toppen av backen... så ler jag... full och helt... av känslan när åket sitter... när linjen neråt bara finns där, när skidorna under mig gör exakt som jag vill, när snön yr kring mig, när jag hittar känslan av kontroll....

Tack mitt hjärta för du leder mig, står ut med mig och pushar mig... Det tålamodet önskar jag att jag hade.

 

Lite bilder bjussar jag på osså....

 

 

Tid ja.

Så var det.
Vissa dagar flyger iväg och vissa inte.

 

Sen sist har det hunnits med både det ena och det andra.
Här är ett par av resultaten....

 

 

Söta va?

 

Känner ingen direkt inspiration till att skriva. 
Kanske beror det på att det är FULLT upp kring mig med massa saker.

Har satt ner foten vad gäller Dotras skola, DET tar energi.

Har en bil som inte vill det jag vill.

Bland MYCKET annat.

Ser fram emot helgen... Mitt hjärta och jag... själva, långt bort från all julstress.

 

Puss.

och de lär bli ÄNNU skummare nu....

Eller om det är JAG som kommer bli det...

Kolla bara

Tack Belizzen alla fall....

 

Just det. Årets skinka är klar också. Trots att vi smiter i år så kommer det vankas lite julmat, julskinka är ett MÅSTE, hemmagjord... samt hemmagjorda köttbullar som nu ligger i tryggt förvar i frysen tills avresa.

 

Jag har en önskan om att kanske få med mig Dotra och fixa lussiga katter och pepparkaksfudge i helgen. Vi får se... Om inte, så blir det lika bra ändå.

 

Pöss på er.

Helt ärligt.. jag har längtat. Efter kylan. Efter att få använda sina mysiga vinteraccessoarer.... får nytta av dessa lurviga inköp, rejäla kängor och vantar.

Det ger en speciell känsla.

 

Det enda jag ser som en nackdel är att bilköringen blir lidande. Jag verkligen AVSKYR biltrafiken här på kusten så här års. JAG vet att JAG kan hantera MIN bil... och att JAG anpassar min hastighet och körsätt efter min förmåga och väglag. Det som jag är rädd för, är andras körning. Efter de senaste dagarna är jag inte speciellt tryggare.... Det ska köras i över 100 km/h på snötäckt motorväg, där lös snö gör att bilarna med enkelhet kan få sladd. Det ska köras om oavsett... det ska hållas samma hastighet som alltid. Det ska liggas MAX 2 meter bakom mig och trycka på... 
Det är DESSA människor jag är rädd för... för även om jag anpassar mig, så hjälper inte det om stollen i vräkigaste bilen i sin omköring får sladd och far in i mig... eller ser till att nån annan måste väja och i sin tur far in i mig.

Snälla... om alla liksom sänkte hastigheten och tog det lugnt när snön vräker ner så skulle det inte bli trafikKAOS... okej??

 

Dotra har julfixat lite... bakat lite.. .MUMMA.. favvisen är Mariannetryffel och så här sjukt goda ser de ut, och jag kan lova att det ÄR MINST lika goda....

Sladdar in på bloggen för att kolla läget...

Måste erkänna... jag skulle vilja kolla in i den hjärnan som tyckte att det var en bra idé att ersätta ett "felmeddelande" med detta...


SJUKT kul....