FrkU

Haft en helt galet underbar helg, en miniweekend med mitt ♥...
Upplevelserna har varit otroliga...många.
Vilken stad... vilka minnen jag bär med mig.
Dansat till klockan 5 på morgonen...
Tagit på tragik... blivit berörd.
Upplevt monument...
Sett vildsinta djur...
Hamna mitt i centrum av galna fans...
Fri hastighet...
and on, and on, and on....

De där stunderna har jag med mig djupt inom mig...därför jag väljer att inte dela mer än så här.

Jag har slutit mig, avskärmat mig en del. Jag tror att det märks tydligt.
Jag håller mig för mig själv många stunder, isolerar mig och trivs bäst med det.
Det är så jag hanterar det, när situationer uppstår som jag inte är komfortable med.
Blir lite antisocial, gräver ner mig i mitt och fokuserar på det jag har framför mig istället.

Vet inte om det är rätt väg att gå, men så fungerar jag just nu.
Försvarsmekanism i kroppen kanske? För att jag inte lyssnat på alla andra varningsignaler... så stänger kroppen av det sociala istället, för att orka alls?

Har så svårt att skratta och stoja och vara uppåt när det är så här.
Tröttsamt kan många tycka.
MEN... jag har ju lärt mig... var dig själv och bry dig inte om vad alla andra tycker.

Så... nu går jag tillbaka och minns den härliga helgen...
Och toklängtar efter min dröm, min saga... mitt gos.