FrkU

Vissa delar av ens pågående liv kan du vara tillfreds med, vissa delar känns tunga och vissa extra bra. Och då menar jag det som sker just nu och kan delas in i delar, jobb, träning, vardag etc. till exempel.
Det jag har kommit underfund med, en reflektion som snurrar i mig är den att det är jämförelse med mycket annat som bestämmer hur EN del av livet känns och upplevs.
Svårt att förklara men...

Under en tid i livet kan vardagen kännas helt ok, det snurrar på och det är kanske inte BRA, men helt ok. Man kan känna ett uns av lugn och tillfredställelse. Och denna känsla jämförs ofta med känslan i de andra delarna (för att hitta upplevelsen, mårjag bra, dåligt eller ok), jobbet och träningen till exempel.
Men så sker något i en annan del av livet, på jobbet till exempel, eller så utvecklas en ny del i ditt liv, och där känslan blir helt underbar. Magisk och du känner lycka, genomäkta lycka.
Det som sker nu är ju det jag vill komma fram till.
ÄVEN om det inte skett något i de andra delarna i livet, och själva känslan där inte har förändrats (den är precis lika helt ok som innan) så blir just upplevelsen av den känslan en helt annan.
Eftersom den känslan där nu jämförs (omedvetet antagligen) med den känslan som jobbet (eller den nya delen) ger dig.
Detta i sin tur kan till och med skapa en upplevelse av olycka i de andra delarna i livet, TROTS att det egentlilgen är lika ok som innan. Ok jämfört med ok blir, ok... men ok jämfört med WOW, underbart och härligt blir... inte så bra.

Hur ska man tolka detta då?
Det finns många sätt att se på det.
Ett är ju att man "nöjt" sig med att ha det bara ok alldeles för länge, du har vant dig vid det, att man inte känt lycka på så länge, att den ljuvliga känslan tar över helt och hållet.
Och det blir nog så (att det tillåts ta över så) eftersom man är livrädd för att inte få uppleva lycka igen... du håller krampaktigt tag i den där lyckan.
Det kan ju också bli så att du nu upplever hur varje människa ska få (borde) känna hela tiden, hur gott du är värd att må, och att detta i sin tur blir en sporre för att ändra de andra delarna av sitt liv till att bli lika bra så att du även där känner den där sprudlande lyckan.
Men, KAN man vara helt lycklig på alla plan samtidigt?
Jag vill tro det...
Kanske inte EXAKT lika MYCKET lycka men bra mycket mer än helt ok.
Det du ska eftersträva är nog att inte ha för stort mellanrum mellan de olika känslorna så att du kastas som en vante mellan detta varje dag.
Jag menar... att gå från total lycka, till misär och sen tillbaka till helt ok för att sen ett, tu, tre kasta sig in i lyckan igen, under en och samma dag, vecka, KAN inte vara nyttigt...
Att plana ut är nog det bästa... en schysst nivå liksom. UTAN att rucka på den delen som ger dig den där härliga, underbara känslan, eftersom DEN borde vara riktlinjen. Sträva UPP mot den istället för att kapa av så du strävar ner mot helt-ok-känslan.

Men vägen dit är svår...
Speciellt när känslorna tar överhanden...
Speciellt när du känner dig liten....
Speciellt när du känner dig ensam...
Speciellt när du blir trött på dig själv...
Speciellt när du inte bara kan tillåta dig att bara vara och sluta tänka så mycket.
Speciellt när du är livrädd.