FrkU

Att dagen kunde starta bättre är jag helt inne på.
Såna samtal är inte kul att få... nån gång, men speciellt inte en måndag morgon.

Försökte peppa så mycket jag kunde. Hur lätt är det liksom...? Suck...
Och i magen bodde en oro, en klump hela dagen. Funderingar också... vad kan jag göra, vad borde jag göra, vad är rätt nu...?!
Det är så sjukt svårt att veta... jag har ju inte gjort sånt här förr liksom. Och ibland känner jag att de kring mig har så fullt upp med sitt att jag inte känner mig komfortabel att börja bolla med dom.
Men jag vet att de finns där ändå.

Dagen gick och efter lite uppdatering kändes det mycket bättre. Dock hade läget inte förändrats men inställningen, och det är som är det viktiga.
Väl hemma kändes det lugnt, fick en underbart varm kram.
Sen följde nåt som kändes skönt och en klar kontrast till hur det varit de senaste veckorna. Det tog för sig, hjälptes till på helt andra sätt än vad jag är van vid. Det kom inte några lata frågor, utan det lästes innantill istället....
Jag tror inte att jag behövde säga till om NÅT mer än en gång... och det mina vänner är VÄRLDSREKORD...!

Vilken lugn kväll. Vad skönt det var...
Öppen, pratig, sällskapssjuk, mysig, hjälpsam... lugn framförallt, harmonisk nästan.

Kan det vara så att lite av det jag sa faktiskt bet sig fast?