FrkU

Vad ledsen jag blir.
När jag inget kan göra...
När jag ser besvikelsen i ögonen... känner det onda hon känner.
När jag gjort vad jag kan och jag vet att det inte är på grund av mig...

Det gör ont i mitt hjärta...
Att det inte kan göras mer liksom... för hennes skull.
Det är ONCE in a lifetime... inte ens då... ursäkterna haglar.

Hoppas att trösten kan vara att jag är där alla fall. Jag finns i vimlet och ser... Vi sitter där och upplever det ihop med henne.
Ont gör det... att den totala lyckan grusas på grund av ovilja, brist på engagemang.
Det är ju liksom ingen nyhet att det ska ske... Har ju liksom varit på agendan ett par månader nu.

Tråkigt...
Ledsamt....

Hade hoppats att hon sluppit sånt som jag själv haft.