FrkU

Går lite i väntans tider.
Jag tog ett beslut för ett tag sen, för mig själv liksom.
Och har bett om lite hjälp
Och det är hjälpen jag väntar på... för det är den som är egentligen sista steget för att verkligen ta det SLUTGILTIGA steget, the point of no return liksom.
Det är sjukt pirrigt... och jag ser det som en vändpunkt liksom, som en punkt, och som en markering för det nya, för mig, för att jag är jag liksom.

Det kommer att kräva mycket av mig, mod om inte annat.

Men.... först ska hjälpen komma. Och den kommer från en som jag beundrar mycket. Som är sig själv i alla lägen och som alltid står för det. Det finns ett speciellt uttryck, en egenhet, ett särskild och speciellt drag, i det som hjälpen består av, som jag själv gärna skulle vilja kunna uttrycka men inte har förmågan, inte på det sättet som nu behövs.

Ser fram emot det mycket...
Och sen... sen ligger det HELT i mina händer...

Huga...