FrkU

När man kommer till en punkt då man inser att nånting bara skapar irritation och ledsamhet och sorg. Då är det bäst att agera. Jag har lärt mig det, att inse och agera när saker och ting gör mig mer illa och är roten till tårar och irritation. Jag är glad för det, att jag kan inse sånt och agera, för det underlättar mitt liv väldigt mycket.
Rensandet den här gången har väl gått i flera steg kan man säga. Första omgången var kanske inte så mycket rensade för MIN skull, utan mer en gest om att jag insett.
Rensandet den här gången var dock det, för MIN skull. Det tog emot men var tvunget, för jag kände mer och mer hur irritation och sorgen växte.
Det var ett bra beslut, jag känner mig trygg och lägger det bakom mig. Just nu vill jag mest glömma, för det sårar mig, men jag hoppas att nån dag kunna blicka tillbaka och då ska det fina i det hela vara det jag minns och den här biten ska inte vara det som liksom är huvudgrejen.

Gårdagen var en årsdag...
Det hela liksom fanns i bakhuvudet hela dagen. Långt, långt inne...
Blandade känslor kan väl vara det som bäst beskriver det hela.

På många sätt är det glädje, roliga, varma och smickrande minnen.
Men i det stora hela, just nu, är det totala motsatsen.
Det är besvikelse, ledsamhet, sorg och en gnutta ilska som besöker mitt hjärta istället, som tar över.

Och andledningarna är många just nu.
Det som värker mest är tystnaden. Den totala tystnaden på alla sätt. Tystnaden efter det som jag gjort. Tystnaden efter mina försök till öppnande, till dialog, till något sorts avslut, info om vad som sker.
Istället har jag mötts av... ingenting....
och DET gör ont, väldigt ont. Jag har själv insett hur saker och ting står till, hur saker och ting blev och spelades ut och jag kan inte hjälpa att känna mig förd bakom ljuset. Som om jag inte skulle förstå liksom, som om jag inte skulle inse vad som hänt...

Frågor som dyker upp är:
Vad betydde det egentligen? Frågan kommer eftersom det är tystnad jag möts av... på alla sätt
Varför? Oavsett så borde NÅN respons komma, NÅN... den förståelsen MÅSTE finnas...
Den öppenhet jag visade, allt som delades... Allt som berättades om svårigheter som finns, att släppa nån nära inpå för det tidigare som skett... och sen mötas av samma sak... gör ont...
Varför inte bara ta bladet från munnen????

Det är inte utan att jag funderar på om det ändå inte är bäst att sluta sig som en mussla och inte släppa NÅGON inpå sig, i något läge...

Var jag för naiv?
Var jag för ... för öppen och godtrogen?
Jag vet inte... kanske det inte var jag alls. Men ändå känns det... för det var viktigt för mig, och jag trodde att det var samma sak åt andra hållet. Men den senaste tiden har bevisat den totala motsatsen vilket lämnar mig inget val.
Det är över...
Jag har släppt taget...
Släckt elden...
Vikt ihop filten....
Städat undan...
Musiken har tystnat.