FrkU

En milstolpe till idag.
Denna gång blev det liksom i 2 steg på ett sätt, och idag togs det sista steget.
Första steget slutade tyvärr i tårar och förtvivlan.
Jag antar att det beror mycket på att insikten inte riktigt ville infinna sig, skygglapparna satt som fastnitade och det fanns en tanke om att syns det inte, görs det inte så finns det inte. Att ta det steget liksom blev ett för stort kvitto på att det verkligen finns redan, och det var ju liksom det som var problemet.
Att det finns, redan. Skammen satt i det...

Men idag, av nån anledning, togs steget själv. Med stor glädje, vilja och leende. Förståelsen fanns, vilja till att lyssna och få hjälpen, insikten att jag faktiskt skulle lyssnas på.
Och den lycka som syntes när allt var på plats gick inte att ta miste på...
Lycka för att det blev ett resultat som var helt i banan med den önskan som fanns.
Skammen var som bortblåst... insikten att det finns där hade kommit, och att det liksom inte längre gick att blunda för. Insikten att det är ok och helt som det ska vara hade äntligen kommit.
Härlig känsla att få se detta, och att på nåt sätt få ett kvitto på att det jag sagt tidigare ändå kanske hade sjunkit in. Lycka, ren och skär lycka.

Att sen få en härlig varm kram och orden: Världens bästa onsdag....
var pricken över i:et...

Det är inte lätt att vara tonåring... eller tonårsmamma.
Det är dagar som dessa som gör att man orkar... att man inte tappar modet helt....

MEN... ett STOOOORT men....
Även om det går framåt DÄR... så betyder INTE det att JAG på NÅGOT sätt blir ÄLDRE.
Vill bara poängtera det....