FrkU

Märkligt hur man ena dagen kan må toppen, känna att livet är på rätt väg, sinnet är lätt och man verkligen kan känna att allt till slut kommer att lösa sig, att man får som man vill...
Till att nästa dag åka på den där snytingen igen, känna att fötterna slås undan. Sinnet blir mörkt och tårarna rinner. När man inte kan se någon ljusning alls, när man inser att allt är förlorat, hoppet ute, när livet liksom hånskrattar åt dig och säger:
"Å nä... försök inte ens, inbilla dig INGET...."

MEN... jag kommer inte att låta DET segra... inte nu....
Glöden finns... lite lite lite... men den finns... och det ska MYCKET till innan jag ger upp hoppet HELT.
För jag vet... jag vet att det inte går att bryta!! Går inte att bortse....
Jag gör det jag kan och hoppas att orken och modet en dag segrar för....

Och jag märker att jag kommer att springa på en del människor vars intentioner inte är vad man trodde. Gäller att hålla tungan rätt i mun och vara lyhörd.
OCH vara grymt försiktig!!!