FrkU

Suck.... vaknade 04.45... bröstet började värka, hjärtat började slå hårt och snabbt.
Suck... inte en chans att somna om. Tankarna kom, jag låg och funderade länge. Saknad och tårar gjorde sig påminda.

Jag är i en process som är fruktansvärt smärtsam men nödvändig.
Morgonens funderingar tog mig fram till ännu ett beslut.

Nu ska jag ta tag i det sista som håller mig kvar. Koppla bort de sista banden och släppa taget, låta friden och lugnet landa inte bara hos mig.
Det är TYVÄRR dags nu. Min högsta önskan lever kvar men har runnit ut i sanden... är inlåst för gott!

Det kommer att krävas mycket av mig på många sätt, det kommer att ta tid.
Men för att kunna gå vidare så är det ett måste.
Men missförstå mig inte, detta är inget jag önskade att jag behövde göra. Förtvivlat har beslutet tagits. Förtvivlat kan jag inte göra mer än titta på, och det smärtar mig så, hugger likt knivar inom mig...
Och jag hoppas att jag kommer ut på andra sidan med mig själv i behåll, med sinnet rent.

Jag må verka hård och kall utåt ibland. Men den som kan få mig att känna tygg och släppa ner min guard kommer att få uppleva min enorma kärlek, värme och omtanke jag har inom mig. Mitt hjärta är fyllt och hela jag vill bara kunna få ge det jag har till den som är villig att ta emot det.
Jag må verka glad och sprudlande många gånger. Men inom mig bor en liten ensam och livrädd flicka. En liten tjej som är otroligt rädd för att bli sårad, som ligger och gråter kväll efter kväll, som längtar efter värme och kärlek.
Längtar efter att bara få vara sig själv igen... längtar efter att räcka till och vara lycklig igen.
Som trodde på ... som ville.... som ännu vill men är förlorad och bortglömd...

TMD