FrkU

Det är onsdag...
imorgon är det sovmorgon vilket jag toklängtar efter... men är också livrädd för...
Toklängtar också till kvällen, då jag äntligen ska träna igen... snacka abstinens jag har nu... urk.

Men abstinensen beror på många saker. Det händer så mycket runt mig nu så jag känner kaoset närma sig. Och jag vill verkligen inte falla ner igen, det är här rädslan kommer in... jag kommer att göra det som jag kan för att inte riskera det. Dock resulterar vissa av dessa åtgärder i sin tur ger en del tårar och ångest, smärta... men långsiktigt sätt vet jag att det är det bästa för mig.
Kan inte annat än hoppas att det gör mig gott till slut.
Varför måste hjärta och hjärna ha såna konflikter..?? Kan de inte bara vara överens??!! Det är just detta som förstör så mycket för mig. Mitt hjärta säger en sak, samtidigt som det värker och sliter mig i bitar. Min hjärna har dock förnuftet och talar om för mig vad jag ska göra...
Varför kan inte mitt hjärta bara inse att det ska vara så, att detta är det bästa??
Kanske för att det inte är det egentligen.. och det är väl så... eller..??
GAAAH!! Jag blir tokig....
Vet varken ut eller in... men det är iofs inte något ovanligt längre...
Jag hoppas bara att tiden räcker till...