FrkU

Julveckan är här...
Och det känns... på många sätt.
Skulle jag kunna skulle jag fly fältet av många många anledningar.

Det är inte bara det faktum att jag är ensam som sätter julen på en sån hemsk pidestal.
Anledningarna är många... det finns många saker som gör just den här julen till något som jag helst av allt velat slippa, velat att den liksom inte skulle komma NU, utan om liksom ett par månader.

Misstro mig inte... jag älskar julen i vanliga fall. Myset och ljusen, närheten, glädjen...
Jag är en av de som INTE stressar upp mig inför jul. Har aldrig gjort och kommer inte så att göra heller.
Jag menar... HUR kul är det att när tomten kommer sitta HELT utslagen i soffan och bara mumla osammanhängande med fingrarna spelandes på läpparna...?!

Men just allt det som gör att jag älskar med julen är det som i år gör att jag bävar inför den. Men jag kan inget göra som sagt... Så jag gör som jag brukar...biter ihop, sväljer, lägger på ett extra kol och KÄMPAR mot ALLT... För att sen... när lugnet lagt sig, släppa ut allt.
För min dotters skull... hon är inte helt inne på att fira hon heller, men en liten del av henne skiner när julafton kommer på tal.
Hade hon inte varit här, hade inte jag heller varit det.
Inte många runt mig vet...men jag vet... men jag kämpar... som sig bör...
Jag önskar att jag kunde glädjas över all stämning... över det faktum att vi verkar få en VIT jul för en gångs skull....
Men.. jag önskar mer... just nu... att den är över.... NU... av många anledningar.

Jag har en känsla i mig. En underlig, varm känsla. Det händer saker som jag inte trodde.... som gör mig... förundrad.
Mitt liv verkar färgas ...

2010 kommer inledas med buller och bång... då tas mitt näst största steg mot framtiden. Jag kommer att få hitta frid och lugn... till slut. Min vardag kommer att underlättas...

För som nån så klokt sa till mig... jag är ju Utan Anmärkning...