FrkU

10.38.... Det visade klockan när jag vaknade...
Verkar som att jag behövde den sömnen.... najs...

Går upp och ut i köket för att fixa kaffe... slänger ett hastigt öga ut genom fönstret och ser att det är SÅÅ underbart väder... Solen skiner, snön gnistrar. Det är SÅÅÅ fint ute...
Slänger ett snabbt öga på termometern... och hajar till... får titta igen... dra undan gardinen så jag verkligen SER... MINUS 14... hmmm...
För säkerhets skull öppnar jag fönstret för att se så inte själva mätaren är täckt av is... men icke... mätaren visar snabbt samma sak igen.... GAAH!!
Min första tanke... hoppas LL hittar sina vantar... hihi...

Har ett skogsparti utanför mitt vardagsrumsfönster.... det är så HIMLa fint där nu. Solen skiner över träden som är alldeles vita av kölden.

Man kan säga att den här dagen har startat nästintill helt perfekt.
Fått sova ut... vädret är helt underbart.... jag har en kopp kaffe.... och fått lite god morgon hälsningar och chattar just nu med bästaste LL som försöker förklara sina skumma nattliga sms till mig ;)....
Det är bara en enda sak som saknas nu... Något som skulle sätta lite mer färg på mitt liv....

Kan säga att intensivpasset igår var MYCKET välbehövligt...
Det snurrar i mitt liv och runt mig just nu. Har svårt att veta vilket ben jag ska stå på... för att inte packa ihop igen. För det VÄGRAR jag... men sannerligen så prövas jag på alla sätt. Hade det varit kring EN sak som det snurrade så FINE... men nu... allt... på en gång...

Tiden tickar... och just nu är jag tacksam för kommentarer som "Vart tog den här veckan vägen?" och "OJ, vad dagarna går snabbt". För mig... är det ljuv musik... för att för mig... är tiden en fiende...

Tiden är det som står mellan mig och min frid, min lycka just nu.
Jag vet att på andra sidan finns friden, ro, möjligheter.
Tiden är för tillfälligt olidlig och det blir värre och värre dag för dag....

Något håller mig uppe, något håller mig kvar, något ger mig kraft att kämpa, något ger mig styrkan, något ger mig tron.
Och jag håller det långt inom mig, bevarar och vårdar det ömt....
För en dag ska jag våga släppa ut det... än så länge bygger jag murar, stora höga murar, och gör det jag behöver för att de inte ska rasa igen. Tills det är dags.


Vad som är då vet jag inte... vill inte veta... men jag vågar tro... på att en dag ska allt detta lägga sig.