FrkU

 

Från youtube....

 

Fy bubblan... Det är värre än jag trodde.

Jag har haft lyckan att få vara skadefri så länge jag kan minnas sen jag på allvar började träna. Visst har jag haft små skvanker som en ömmande skuldra eller tumme, eller träningsvärk och så, och lite förkyld, men i övrigt har jag kunnat träna obehindrat.

Efter ett tag, blev träningen som ett gift för mig.
Dels berodde det säkert på den tuffa period jag gått igenom i mitt liv. Det blev min tillflyktsort, där jag kunde få vara mig själv och stänga ute allt annat, och fokusera på MIG, bara MIG. Jag träffade mina vänner och fick tiden att gå.
Det hela har ju resulterat i att kroppen SKRIKER efter träning. Jag verkligen känner om det gått för många dagar utan att jag rört mig på ett eller annat sätt. Ett illamående kryper sig nära och det känns som att kroppen liksom säckar ihop om det går FÖR länge. Att råda bot på det har ju varit enkelt, jag har helt enkelt kört ett träningspass. Och hela tiden sagt:
- Jag vågar inte ens tänka tanken på att bli skadad, vad som skulle hända då... Hur jag skulle må. 
Vi skojade alltid om att jag är en sån som skulle komma in på gymmet trots brutet ben eller arm, eftersom "det finns andra muskler att träna".

Nu är jag i den sitsen.... Skadad... Behindrad. Dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska må uselt. Humöret kämpar jag med.
Under en mikrosekunds ofokus hände något under en övning... kraaaaaassssch sa det i låret och sen dess är mitt steg behindrat. Smärtar vid gång och sträckta lägen. Från och till, vissa steg går super, andra ger en brännande känsla så tårarna kommer.
Detta resulterar i att min plan att ge mig ut i löpspåret nu när våren äntligen kommit grusats. Kan inte ta en pw, inte springa och inte röra mig speciellt långt. Och här skiner solen och jag måste sitta still... eller köra motionscykel INOMHUS... för DET fungerar minsann....
Men att träna mina ben är uteslutet... SUCK...

och om denna LILLA skada påverkar mig så sjukt mycket vill jag inte ens veta hur jag skulle må om jag blev HELT rörelsebehindrad... Jag kan ju ändå köra lite motion... och överkroppen kan få sin dos. Men inga situps, inga utfall, ingen rumpträning...

Bilderna jag får i huvudet är inte kul, bilder på hur jag kommer se ut om en vecka om jag inte får träna ben igen. Hängande rumpa, skrumpna ben... GAH!!

Tycker inte SYND om mig... känner mig bara arg. Irriterad... Jag vill OCKSÅ ut och gå i solen, svettas på en löprunda, plåga mina gluteus maximus...

Ovisst är det, vad som skett. Ska träffa en expert nästa vecka.
Tills dess är det bara att bita ihop och köra det som går.

 

och återigen är jag tacksam för förståelsen som visas... då vi är stöpta och fungerar på samma sätt.

 

Ber en tyst bön för att kunna få röra mig som jag vill igen... JAG vill bestämma hur och när, inte bli styrd.

Humöret är i bott...

Stör mig på mycket... Irriterar mig.

Funderar över hur en del människor klarar av sin vardag, sina jobb, överhuvudtaget.

 

Kroppen strejkar...

Ligger i otakt med mig själv. 
Bäst-före-datum gått ut?

 

 

Biter ihop.

 

Vet att det går över.
Vet att det sitter i skallen.

Ventilerar och vet att det är ok att göra så.

 

Biter ihop.

 

SUCK.

 

 

KAN det vara mer perfekt....?

MY KIND OF MUG....

 

Men ååååh...

 

Missade det IGEN... Årsdagen.

 

Hela 4 år har jag fyllt era liv med mina inlägg. Ömsom hjärtskärande, ömsom hårda, ömsom roliga och ömsom fulla av lycka, kärlek och fullkomligt rus.

För det är ju så livet är...

Fast nu vet jag att denna bergochdalbana i sorg/lycka som jag upplevt är över, och ersatts av upplevelser i rasande fart.

 

 

Slungas mellan lyckorus, hisnande och magpirrande upplevelser, kärleksstunder och hysteriska skrattanfall.

 

 

 

 

Vår lilla grabb vill vara ifred... tydligen....!

Hur många gånger per dag skrattar eller fnittrar du?