FrkU

Attack är bästa försvar, läste jag hos en nära vän för ett tag sen. Och det var väl lite det som har fått genomsyra den här helgen.
Helgen som startade med att Hjärtat mitt i veckan ringer mig och säger:

- Jag hämtar dig kl 17, du måste skaffa pjäxor..!

 

Som ni läst i tidigare inlägg, kom jag hem med ett par...

Det bokades och iväg vi for, HELSPONTANT...!
Efter drygt 6 timmars körning, den sista medan snön vräkte ner och väglaget var allt annat än bart, anlände vi till en underbar lägenhet, nästan mitt i en backe... URMYSIGT. Snön vräkte ner och backen låg helt upplyst...

DÅ... då kom nervositeten...

OCh den ökade MARKANT under morgonen...

Fick i mig lite frukost alla fall.... Magen knöt sig mer och mer ju mer kläder jag fick på mig.
Det i sig är en HELT annan historia... underställ med tröja och byxor, skidstrumpor, en tröja till, plus en till och sen en anorak på det.... Skidbyxor.... Hjälm, skidgoogles och vantar.... Gäller att hitta EXAKT rätt nivå på klädesmängden... för dagen. Inte frysa, inte bli FÖR varm.

TACK och LOV för att jag har ett proffs med mig, som har STENKOLL och säger till mig vad jag ska ha och inte ha, Trust me, det ÄR en hel vetenskap.... och inte bara VAD man ska ta på utan även i vilken ORDNING för att inte smälta ihop till en liten pöl innan man lyckats få på sig allt så man kan ta sig UT.

Så här såg jag ut nånstans mitt i allt påbyltande:

 

Ut genom dörren... magen skrek på mig... hjärtfrekvensen var uppe på nivåer liknande ett medelpass på jympan... och det utan att ha gjort ... INGENTING...

 

Konkandes på skidor, iförd pjäxor.... det är inte helt lätt att GÅ i pjäxor... addera det till en olpogad gångväg, påbyltad upp till tänderna, hjälmförsedd OCH med ett par skidor proffsigt (Ja, jag fick hjälp även här, hur man SKA bära skidorna..... för att se sådär lite världsvan ut...) uppslängda på ena axeln... det blir svettigt... men jag höll minen... kolla bara:

 

Framme vid liftarna... då... skakade HELA jag.... hyperventilerade nästan.
JA, jag har åkt förut... EN gång... i en KORT backe. Vad som väntade nu visste jag inte...

Men attack är bästa försvar så på med skidorna och sen genom liftkortskollen så smidigt man kunde för att inte avslöja vilken HEJDLÖS rookie man är. Jag vill tro att jag alla fall lurade några med att jag har gjort detta minst tusen gånger förut. Är oerhört tacksam att mina skakande händer och skärrade blick inte syntes... första liften var dessutom en typ knapplift där man åker SJÄLV... ja, jag var alltså tvungen att hålla koll på mina skidor (INTE i kors), mina stavar OCH knappen jag satt på... så att jag liksom inte skulle tappa nånting...
YEEEZ!!!

Guess what... jag kom upp, UTAN att ramla, tappa eller göra nånting annat som kunde avslöja mig... 

In i nästa liftkö... stolslift, att dela med SJU andra... Kan säga så här... har nog aldrig hållt mig SÅ nära hjärtat som då. Är osäker på om det var jag eller han som satte mig ner., eller fick mig att komma av sen, ett ANTAL hundra meter längre upp.
Under färden blev skakningarna värre och värre, hjärtat var på väg ur bröstet på mig. Återigen är jag OERHÖRT tacksam för googles.

Kommande stund, vet inte hur lång tid vi talar om, är som ett töcken för mig. Har svårt att minnas delar av färden ner. Rädslan hade satt sina klor i mig, panikartade känslor for omkring i mig... Hjärtat gjorde allt han kunde för att få mig att hålla mig på rätt köl. Kom med goda råd... Och varje gång jag trillade. JA, jag trillade flera gånger på väg ner mest av ren och skär lathet, pushade han mig att resa mig direkt... Jag var så rädd, panikslagen, att den sista biten, genomfördes i tårar. Sista fallet fick det att rinna över. Jag ramlade inte för att jag inte KAN, utan för att jag fegar ur, inte tror på att jag kan ta mig ur situationen när skidorna hugger lite i snön, när hastigheten ökar. Men nånting hände när jag ser liftstationen nedanför mig... när jag ser att jag är 100 meter från slutet. Allt rinner nästan av mig. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att ta mig ner, minns knappt backen, hur den gick, minns inga andra kring mig... SÅ sjukt fokuserade på det jag gjorde, och hantera min panik, andas.
Vet inte vem som var mest chockad över tårarna, jag eller Hjärtat när jag fick av mig mina googles vid backens slut. 
Men, jag var nere, jag hade genomfört första åket.

Och då var jag värd en sån här... 

 

Människor i den här konstellationen är oehört lätta att få kontakt med, älskar att umgås, prata och lära känna nya människor. Tjejen intill mig är en norska som var uppe med sin pojkvän. Vi fick kontakt direkt och öste på uppe på borden medan karlarna höll ställningarna vid vårt bord.

Att kunna riva av en hel samba och en renodlad bugg uppe på ett smal bord med en grabb på 25 bast UTAN att trilla ner, DET mina vänner... är respekt anser jag. Sen att grabben i fråga hade allt annat än att bara dansa med mig i skallen hör inte hit.

Sitter nu hemma i soffan och pustar ut... och faktiskt mer än längtar till nästa gång. Trots skräckupplevelsen från första åket. Jag inser att jag behöver nöta och nöta och nöta, åk efter åk, för att släppa rädslan. Kunskapen finns, det är det andra som begränsar mig. Hjärtat ser och vet.... och pushar mig helt rätt, vet när det är läge att INTE mjäka och dalta. 

Köpte mig en ny Anorak på väg hem, och ett par egna handskar. Går all-in helt enkelt. 
Jag vill lära mig, jag KAN hitta flytet... och jag ska.
Är bara ett ANTAL år efter. Hjärtat har en hel livstid i bagaget.... jag har sammanslagd 3 dagar, knappt....

Men jag lovar... nästa gång jag skriver om detta kommer inte skräcken ha någon plats. Det är bara jag som är min egna fiende i detta... bara jag och min lilla hjärna.
Undra om man lämna den i stugan nästa gång.....?

Eftersom man tydligen ska åka med hjärtat och inte med hjärnan... men... hur lätt är det att åka med ett hjärta som beter sig som att den går på trippledos speed? Hur bra blir det liksom....?

 

until next time.... simma lugnt....