FrkU

Sladdar in på bloggen för att kolla läget...

Måste erkänna... jag skulle vilja kolla in i den hjärnan som tyckte att det var en bra idé att ersätta ett "felmeddelande" med detta...


SJUKT kul....

Snälla...
påminn mig om att RENSA i mailkorgen... via inloggning...

Det är INTE kul att sitta och radera över 500 e-mails...
Speciellt inte när jag redan HAR raderat dom en gång.... i fånen.
"Du har för mycket e-post så det går inte att sortera" fick jag upp på skärmen...
SUCK.... vilken tid det tog, hela sidan laggade.

Hmm... kanske är DÄRFÖR som det snurrade in över 140 mail när jag uppgraderade... Tyckte det var skumt att det kom en massa mail som VISSTE att jag hade raderat.

Uppgraderat till nästa modell.

Tja, JAG klagar INTE.
På mer än mig själv....

 

För att inte göra allt på EXAKT rätt sätt 

10 slides med appar, icke fyllda slides, utan appaoch på grund av det sen behöva sitta och skapa appmapparna IGEN och flytta alla appar till rätt ställe.... SUCK...

 

rna lite härligt utspridda i NO ORDER AT ALL... pekfingervalsen fick helt plötsligt en HELT annan innebörd....

Sen att det tankades ner över 300 mail (alla inte nere ännu).... som la sig som olästa... massor varav jag redan raderat dom EN gång. Trippelsuck.

Nä men jag har ju inte något att göra ändå liksom...

 

Och, värsta ångesten.... vilka appar ska man NU har nederst, när man helt plötsligt fick en HEL RAD extra....

 

eh...

avdelningen I-landsproblem....

Samtalar i telefon....
Hjärtat intill mig räknandes på fingrarna.... Funderar först på om det är mina antal minutrar i telefon han räknar.

Men icke...

 

Vårt liv levs.... med besked.

Det visar sig att... under 2012 har jag befunnit mig i FEM länder, utöver Sverige... FEM... hittills... och vissa av länderna mer än 1 gång...

Hjärtat kan addera två eftersom hans nivå på galenskap är ett snäpp högre än mitt... och kommer att kunna addera ett till de närmsta veckorna, vilket ger honom totalt ÅTTA länder....

 

Om jag då lägger till att jag upp till cirka 22-23 års ålder befunnit mig i totalt TRE länder... totalt... säger kanske det mesta.

 

Som sagt... lev livet, medan du kan.

 

Kan knappt bärga mig... att addera fler länder till detta.
Har en del önskemål men också en del favoriter vad gäller återkomster...

 

See ya in the world....

Kan inte mer än hålla med...
OCH skratta mig halvt fördärvad... UNDERBARA människor... Och GRATTIS!!!

 

JOHN BLUND, du är AVSKEDAD!!!!

 

 

Att göra bra saker är inte så himla svårt, eller hur.

 

Jag kunde inte komma på ett bättre sätt att spendera resten av gårdagen än att just göra bra saker. Detta innebar att hjälpa andra att få en lite ljusare jul.

En organisation på orten samlar in julklappar från ortens innvånare som sen ska delas ut till de mindre lyckligt lottade. titta här bara.... 

Insåg rätt tidigt att hos oss finns en del som har bringat mycket glädje för oss, men som nu istället kan göra det för någon annan.
Vi satte igång med en rensning. Mycket åkte i soporna (trasigt och defekta) och mycket hamnade i lådan för att skänkas vidare.

Dotra hängde på och röjde som aldrig förr!!
Smycken, spel, leksaker etc....

 

Nu ska vi slå in en del och skänka direkt till dom, och en del tar jag med till jobbet som har hakat på detta och vill samla in för att sen ge vidare.

 

Känns bra att kunna hedra en människa som inte längre finns här hos oss genom att ge någon annan lite glädje!!

VILA I FRID!!!

Attack är bästa försvar, läste jag hos en nära vän för ett tag sen. Och det var väl lite det som har fått genomsyra den här helgen.
Helgen som startade med att Hjärtat mitt i veckan ringer mig och säger:

- Jag hämtar dig kl 17, du måste skaffa pjäxor..!

 

Som ni läst i tidigare inlägg, kom jag hem med ett par...

Det bokades och iväg vi for, HELSPONTANT...!
Efter drygt 6 timmars körning, den sista medan snön vräkte ner och väglaget var allt annat än bart, anlände vi till en underbar lägenhet, nästan mitt i en backe... URMYSIGT. Snön vräkte ner och backen låg helt upplyst...

DÅ... då kom nervositeten...

OCh den ökade MARKANT under morgonen...

Fick i mig lite frukost alla fall.... Magen knöt sig mer och mer ju mer kläder jag fick på mig.
Det i sig är en HELT annan historia... underställ med tröja och byxor, skidstrumpor, en tröja till, plus en till och sen en anorak på det.... Skidbyxor.... Hjälm, skidgoogles och vantar.... Gäller att hitta EXAKT rätt nivå på klädesmängden... för dagen. Inte frysa, inte bli FÖR varm.

TACK och LOV för att jag har ett proffs med mig, som har STENKOLL och säger till mig vad jag ska ha och inte ha, Trust me, det ÄR en hel vetenskap.... och inte bara VAD man ska ta på utan även i vilken ORDNING för att inte smälta ihop till en liten pöl innan man lyckats få på sig allt så man kan ta sig UT.

Så här såg jag ut nånstans mitt i allt påbyltande:

 

Ut genom dörren... magen skrek på mig... hjärtfrekvensen var uppe på nivåer liknande ett medelpass på jympan... och det utan att ha gjort ... INGENTING...

 

Konkandes på skidor, iförd pjäxor.... det är inte helt lätt att GÅ i pjäxor... addera det till en olpogad gångväg, påbyltad upp till tänderna, hjälmförsedd OCH med ett par skidor proffsigt (Ja, jag fick hjälp även här, hur man SKA bära skidorna..... för att se sådär lite världsvan ut...) uppslängda på ena axeln... det blir svettigt... men jag höll minen... kolla bara:

 

Framme vid liftarna... då... skakade HELA jag.... hyperventilerade nästan.
JA, jag har åkt förut... EN gång... i en KORT backe. Vad som väntade nu visste jag inte...

Men attack är bästa försvar så på med skidorna och sen genom liftkortskollen så smidigt man kunde för att inte avslöja vilken HEJDLÖS rookie man är. Jag vill tro att jag alla fall lurade några med att jag har gjort detta minst tusen gånger förut. Är oerhört tacksam att mina skakande händer och skärrade blick inte syntes... första liften var dessutom en typ knapplift där man åker SJÄLV... ja, jag var alltså tvungen att hålla koll på mina skidor (INTE i kors), mina stavar OCH knappen jag satt på... så att jag liksom inte skulle tappa nånting...
YEEEZ!!!

Guess what... jag kom upp, UTAN att ramla, tappa eller göra nånting annat som kunde avslöja mig... 

In i nästa liftkö... stolslift, att dela med SJU andra... Kan säga så här... har nog aldrig hållt mig SÅ nära hjärtat som då. Är osäker på om det var jag eller han som satte mig ner., eller fick mig att komma av sen, ett ANTAL hundra meter längre upp.
Under färden blev skakningarna värre och värre, hjärtat var på väg ur bröstet på mig. Återigen är jag OERHÖRT tacksam för googles.

Kommande stund, vet inte hur lång tid vi talar om, är som ett töcken för mig. Har svårt att minnas delar av färden ner. Rädslan hade satt sina klor i mig, panikartade känslor for omkring i mig... Hjärtat gjorde allt han kunde för att få mig att hålla mig på rätt köl. Kom med goda råd... Och varje gång jag trillade. JA, jag trillade flera gånger på väg ner mest av ren och skär lathet, pushade han mig att resa mig direkt... Jag var så rädd, panikslagen, att den sista biten, genomfördes i tårar. Sista fallet fick det att rinna över. Jag ramlade inte för att jag inte KAN, utan för att jag fegar ur, inte tror på att jag kan ta mig ur situationen när skidorna hugger lite i snön, när hastigheten ökar. Men nånting hände när jag ser liftstationen nedanför mig... när jag ser att jag är 100 meter från slutet. Allt rinner nästan av mig. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att ta mig ner, minns knappt backen, hur den gick, minns inga andra kring mig... SÅ sjukt fokuserade på det jag gjorde, och hantera min panik, andas.
Vet inte vem som var mest chockad över tårarna, jag eller Hjärtat när jag fick av mig mina googles vid backens slut. 
Men, jag var nere, jag hade genomfört första åket.

Och då var jag värd en sån här... 

 

Människor i den här konstellationen är oehört lätta att få kontakt med, älskar att umgås, prata och lära känna nya människor. Tjejen intill mig är en norska som var uppe med sin pojkvän. Vi fick kontakt direkt och öste på uppe på borden medan karlarna höll ställningarna vid vårt bord.

Att kunna riva av en hel samba och en renodlad bugg uppe på ett smal bord med en grabb på 25 bast UTAN att trilla ner, DET mina vänner... är respekt anser jag. Sen att grabben i fråga hade allt annat än att bara dansa med mig i skallen hör inte hit.

Sitter nu hemma i soffan och pustar ut... och faktiskt mer än längtar till nästa gång. Trots skräckupplevelsen från första åket. Jag inser att jag behöver nöta och nöta och nöta, åk efter åk, för att släppa rädslan. Kunskapen finns, det är det andra som begränsar mig. Hjärtat ser och vet.... och pushar mig helt rätt, vet när det är läge att INTE mjäka och dalta. 

Köpte mig en ny Anorak på väg hem, och ett par egna handskar. Går all-in helt enkelt. 
Jag vill lära mig, jag KAN hitta flytet... och jag ska.
Är bara ett ANTAL år efter. Hjärtat har en hel livstid i bagaget.... jag har sammanslagd 3 dagar, knappt....

Men jag lovar... nästa gång jag skriver om detta kommer inte skräcken ha någon plats. Det är bara jag som är min egna fiende i detta... bara jag och min lilla hjärna.
Undra om man lämna den i stugan nästa gång.....?

Eftersom man tydligen ska åka med hjärtat och inte med hjärnan... men... hur lätt är det att åka med ett hjärta som beter sig som att den går på trippledos speed? Hur bra blir det liksom....?

 

until next time.... simma lugnt....

Ja, jag vill ha mera. Lite stressande faktiskt.
Och när jag kollar utbudet, blir det lite mer stressande. Det finns SÅ mycke

t som verkar så himla kul, och framförallt, INTRESSANT.

 

Trist att jag i unga år inte hade en puschen från äldre och visare, att plugga vidare... läsa, lära, studera. 

Men kanske det fanns en mening med det också?

Jag menar, det är först nu, de senaste åren som jag liksom känner en vilja, önskan och nästan längtan efter att läsa vidare, läsa mer. Och det kanske är just den känslan, den egna starka viljan som är bäst att ha för att göra bra ifrån sig. 
När det väl är dags måste ju motivationen finnas där.
Nu är det visserligen enstaka kurser det handlar om och inte något på heltid.

Jag suktar efter att veta mer, lära mer.

Sökandet pågår, och det hela blir ju till vad jag gör det till. Det är ju inte svårare än att klicka på knappen "Ansök"... 
Och det har jag gjort.

 

Håller tummarna...

 

Men först är det dags för annat lärande... LITE mer kroppsligt påfrestande... 
men jag är fast besluten att lära mig, har målet att kunna hänga med.

Se upp i backen... tre hål i nac.... eh... vänta lite... SÅ ska vi nog INTE skriva.

Bättre med:
Ready or not, here I come....!

Vintertid är här.
Och det är tydligt. Kommentarerna som haglar när väderflickan talar om snön som rasar in i väst.... Ögonen som glittrar.... kroppen som spritter.

Idag bidde det allvar. PÅ RIKTIGT...
Jag har spenderat kvällen traskat omkring som en astronaut... klumpfot lissom. 
Det hela började med ett samtal framåt eftermiddagen som sa mig att jag hämtas vid arbetsdagens slut för att åka och införskaffa detta nödvändiga... NU... eftersom det inom MYCKET kort kan bäras av. Det finns snö inom räckhåll, och då måste man så klart stå FÖRST i liftkön när den öppnar för säsongen. SJÄLVKLART...!

Vad helgen har för innehåll vet jag... på måndag. Typ....

 

Så... för att fira in mina första par pjäxor då krävdes såklart lite bubbel... och som tillbehör när man traskar omkring hemma i ett par pjäxor...

Vilket man i och för sig BORDE göra, för JISSES vad varmt och gott det blir om fötterna.... 

Men nej, dessa lämpar sig bäst i backen...
Nu är det bara upp till bevis helt klart.... YIKES!