FrkU

Hur som helst, mitt hjärta är på samma spår som jag är i detta, har samma inställning (om inte lite mer faktiskt) så i år smet vi. Barnen var hos sina respektive föräldrar så vi kunde liksom göra som VI ville.
Så.... min julklapp blev en långweekend på en av de bästa skidorterna nearby. Bilen fylldes med det som krävdes.... sen drog vi.
Och vilket lyckodrag det visade sig bli. Vädrets makter var helt klart på vår sida. Enligt hjärtat som är MYCkET insatt i dessa saker sa vid flera tillfällen att med detta föret så skulle jag bli MYCKET bortskämd. Det snöade lätt hela tiden, MASSA puder...
Min skidåkning har mycket att lära, och det är ju det jag har siktet på.... De svarta backarna fullkomligt ropar på mitt hjärta men tålmodigt han åker vid min sida, stöttande, rådande och pushande.... både baklänges och i skogen....

Inte lätt att pusha nån som är så ensvis som jag, men jag har mött min överman... tro mig.

 

Och mitt sista åk för denna gång satt PERFEKT... fick med ALLT som det tjatats om... flytet fanns där. Men redan långt innan, i bilen på väg upp, visste jag... att skidåkning.... är nåt som jag verkligen älskar.... ännu med en skräckblandad förtjusning... för trots att jag fullkomligt kallsvettas, har ett hjärta som klappar av skräck på väg ner i backen, en mage som gör trettioelva volter på toppen av backen... så ler jag... full och helt... av känslan när åket sitter... när linjen neråt bara finns där, när skidorna under mig gör exakt som jag vill, när snön yr kring mig, när jag hittar känslan av kontroll....

Tack mitt hjärta för du leder mig, står ut med mig och pushar mig... Det tålamodet önskar jag att jag hade.

 

Lite bilder bjussar jag på osså....