FrkU

Ångest har ramlat över mig...
Inte slut-på-semester-ångest eller åter-till-jobbet-ångest, utan FRUKTANSVÄRT-SLARV-MED-MUSKLANDET-ångest.... FY...

Det river och sliter i mig. Sommaren har innehållit i princip INGEN träning förutom ett par, tre kanske fyra rundor till gymmet... EN springrunda... EN....
Mår verkligen inte bra inombords av att inte träna så som jag gjort så länge, i princip 5 dagar i veckan. Kan riktigt känna hur allt liksom förfaller, hur musklerna tvinar och allt annat läggs på.
Nu VET jag också nånstans att det inte ÄR så, direkt. Men känslan finns där och det har liksom etsat sig fast och får mig låg. Det liksom kryper i mig och det kan liknas lite med panik.

Börjar råda bot på det hela med ett pass igår... och jisses vad skönt... ont gjorde det, hejdlöst, och idag känns det en hel del. Men detta är den underbara, välkomna smärtan... som jag tycker så mycket om. När jag riktigt känner hur kroppen får kämpa, musklerna skriker åt mig... biter mig, protesterar, värker... UNDERBART!!!
Självdestruktiv? JAG?... hmm... kanske lite...

Ikväll blir det en omgång till. Har bara inte bestämt vad än... musklande eller flåsande...
NÅT SKA det bli... latmaskandet är SLUT och nu är det dags att komma tillbaka till mitt rätta jag igen...