FrkU

En sak har snurrat runt inom mig en tid. En fråga, en undran.
Angående ensamhet....

Ensamhet har alla upplevt nångång i sitt liv, ung eller gammal, under lång eller kort tid, det är det inte nån diskussion om. Att man även behöver vara ensam ibland, att man känner att ensamhet en stund är nödvändigt är inte heller ovanligt.
Men jag funderar lite mer över vad det är hos alla och envar som gör att vissa har lättare att hantera ensamhet än andra och då menar jag längre ensamhet.
Att vissa inte har några problem med att vara ensamma, leva ensamma.
Att inte ha problem med det innebär INTE att man VILL vara ensam, utan bara har lättare att hantera det.
Vad beror det på?
Handlar det verkligen om att man inte trivs i sitt egna sällskap, att man inte gillar sig själv...?
Att det är just personer med lite mindre god självkänsla eller självförtroende som har problem med att leva ensamma?

Och kan detta arbetas upp, eller är det så att vissa personer inte kommer att klara att hitta ett sätt att trivas i sig själv och MED sig själv genom sig själv och leva ensamma, utan behöver någon att ha vid sin sida för att kunna njuta av de ensamma stunder, som jag är övertygad om att alla behöver då och då?

Handlar det om att personer som inte kan roa sig på egen hand inte heller är speciellt roliga i sociala sammanhang, att de är lite mindre roliga och mer alldagliga liksom, ingen man direkt lägger märke till?
För jag menar, om man inte kan underhålla och ha kul med sig själv, kan man då underhålla och ha kul/vara kul med och inför andra?

Med ensamhetsproblem menar jag att man verkligen inte trivs i ensamheten, har tråkigt, faller lätt in i depressioner och nedstämdhet och att det låser sig liksom. Att man suktar efter närhet och liksom får riktigt ont, rent fysiskt ONT i hjärtat och bröstet. Att sorgen faller över en allt som oftast och tårar blir ens enda sällskap på natten.

Vad är det som gör att vissa personer kan vara ensamma under en längre period och samtidigt trivas med det, lyckas hitta guldkorn och underhålla sig i vardagen, ensamma och njuta av det?

Visst... vissa är vana vid ensamhet och lärt sig hantera det. Men hur tog dom sig dit?
Är det bara vissa personer som klarar det?
Vad för egenskaper besitter dom?
Handlar det om mognad?

Jag är övertygad om att alla vill ha nån vid sin sida.
Jag är övertygad om att det finns någon för alla...

Det jag skulle vilja veta är, varför vissa klara ensamheten och vissa lider oerhört med sin eget sällskap?

Jag avundas dom som trivs i sitt egna sällskap!!
Jag avundas de som hittat dit.....

För jag gör det inte... hur jag än vrider och vänder på det....