FrkU

"De e mycke nu...."

DET uttalandet kan jag nog skriva under på just nu...
och jag funderar på om jag ska ta till mig eftermiddagen och kvällens händelser, funderar lite över om det är något slags tecken...

Hela dagen har flutit på bra, inte ett enda missöde, förutom att det var -17 grader ute när jag skrapade både utvändigt och invändigt GÅNGER 2 imorse. Kanske inte ska kalla det missöde i och för sig.. men ja.. ni fattar.

Efter arbete åkte jag och handla, DET gick också bra, glömde inte en enda sak, FAST jag inte hade lapp (JEPP, lite stolt där faktiskt...).
Hem och packade lite, Dotras rum. Planerade lite andra kartonger.
For iväg en sväng för att kolla lite läge. Hem igen, även nu utan missöden....
Lagade lite käk... och laddar för träning... verkligen TOKladdar... för jag var SÅÅÅÅ sugen...
På med träningskläder, i med skor och byxor i väska och allt annat.

När klockan är slagen sätter vi oss i bilen, och jag börjar köra mot Dotras träning. Och börjar tänka tankar kring just gymmet, och snurrar in på diverse saker som hänt och kommer att hända, lite övningar jag vill göra, om det är nån kul där och tränar nästa gång jag ska vara gymvä... och det är DÅ, just DÅ det slår mig....
VÄNTALITEHÄRNU.... vaddå NÄSTA gång...? Det är ju torsdag IDAG... det är ju IDAG jag ska vara det... GAAH!! Och här sitter jag i bilen.. TRÄNINGSklädd, TOKladdad... suck...

Jahopp... det var ju bara att släppa av Dotra och styra hemåt igen. För att byta till värdkläderna...
Det är också nu nästa grej kommer.
Jag har under hela bilfärden TILL Dotras träning hört ett lätt slående ljud mot underredet på bilen, ni vet, ett sånt där ljud som kan uppstå om det far upp isbitar eller stenar mot bilen. Och med tanke på väglaget som är just nu så fastnar det lite is vid hjulhusen, så jag tänkte helt sonika att det var DET som lossnade i små små bitar.
Fast när det lät lika mycket hela tiden... och UTAN att jag kört nämnvärt över några ojämnheter så kändes det som att något fel var mer rätt.
Funderade på om det var bandet på min väska som hamnat utanför bildörren... men den stod tryggt i mitten av baksätet så det var OMÖJLIGT!!
Det är DÅ jag känner det.... eller om det var en tanke som fladdra förbi... SUCK... Skärpet på min jacka... hänger utanför bildörren... och har så gjort fram och tillbaka genom stan... ryckte in det lite hastigt och tackade för att det var mörkt ute....

Sen gick allt fint... tills jag hämtar Dotra....
För när vi ska tillbaka till bilen... går jag till passargerarsidan... som om inget vore vanligare... Kommer dock på mig själv INNAN jag hinner komma HELA vägen fram till dörren....

VÄL hemma är det dags att käka.... till Dotras stora förtjusning köpte jag för några dagar sen Pucko på tetra. Idag var det dags för sista slurken, som jag så snällt häller upp...
En tom förpackning vet ju alla får bäst plats om den viks ihop innan den slängs.
Så... duktig som jag är.... tar jag ett rejält tag om förpackningen och klämmer till.....
för att i nästa sekund inse att det INTE var smart.....
En skur av Puckodroppar skvätter upp över mig... sprayar hela mitt ansikte.... och min tröja...
Dotra är snäll.... säger ingenting... fnissar knappt... men ler... MYCKET...

Säger bara en sak...
Jag lever... alla fall...

DET är ju ett som är säkert...
Sen HUR det går är en HELT annan femma....

Läste en klok sak dock:
LIFE is JOURNEY.... Not a guided tour...