FrkU

Ramlade in på Alex Schulmans blogg. Brukar inte läsa den, men nu puffades den på AF's startsida så jag klickade in. Och sprang på det här inlägget och kände igen mig direkt.
Detta är vad han skrev:

Det händer allt oftare numera, att jag vaknar upp utan att veta vem jag är och vad jag heter och var jag är. Det går över efter en sekund – ibland kortare tid än så - då sammanhangen lägger sig till rätta och jag får en uppfattning om tiden och rummet och jag inser att allt är som det ska vara – jag, Alex Schulman, ligger här i samma säng som jag somnade i och där ligger Amanda och där ligger Charlie och allt är som det ska vara. Och så börjar världarna att rulla, jag går upp och gör min morgontoalett.

Men jag intresserar mig mer och mer för den där sekunden då allting är ingenting. Den sekunden då hjärnan febrilt försöker hitta pusselbitarna och blixtsnabbt lägga dem till rätta för att skona mig från vansinne. Det är en sekund av absolut kaos, inre panik, jag är aldrig så rädd som under den sekunden, för allt är plötsligt så främmande. Jag ÄR ingen alls. Jag är kapad från verkligheten. Jag befinner mig i ett tomrum vars meningslöshet skrämmer mig till vettet.

Jag vet att om det går fem sekunder till i det tillståndet så blir jag galen i huvudet.

Jag känner EXAKT likadant, men det finns en markant skillnad...
Jag önskar att jag kunde få vara i det tillståndet, där jag inte vet vem jag är, vad jag heter. För mitt vansinne kommer när jag vaknar till liv och inser att ja, allt är som det var igår när jag somnade, allt är samma jävla mardröm, jag ligger lika jävla ensam i sängen, jag har verkligen mist allt jag trodde, jag känner samma panik. Allt var inte bara en dröm, en otäck, hemsk mardröm, utan mitt verkliga liv.

Inlägget i sin helhet finner du här.