FrkU

Lördagmorgon...
vaknar ensam, men det är ju inte någon överraskning nu för tiden i och för sig.
Men så jäkla tråkigt eftersom det för med sig så mycket annat, som tankar, funderingar och längtan, tårar.

Jag bara hoppas att den här mardrömmen är över snart.
Tråkigt nog är det inte något jag kan styra över. Och hur länge till detta ska fortgå vet jag inte heller, men jag antar att det blir ett x antal veckor till.
Förstår inte varför mina känslor är så betyldeselösa, varför min önskan är så oviktig, varför min glädje kan stampas på, varför tilltron på mig inte finns?
Undra....

Det ska städas idag, och en lååååång promenad ska avverkas.
Mörka moln har parkerat i skallen och de vill inte ge sig av, jag har ingen kraft att själv göra mig av med dom längre. Så frisk luft är mitt enda hopp just nu.

Jag är bortglömd i ett hörn med min önskan och förtvivlan.
Varför bry sig liksom?