FrkU

Trots att varje andetag hugger som knivar
Trots att trycket över bröstet inte lättar
Trots tårar som flödar eller bränner bakom mina ögon, dag som natt, timme efter timme
Trots rödgråtna ögon
Trots tom blick
Trots mörka tankar och livlös kropp...
Trots att mina tankar varje minut, varje sekund fylls av minnen, längtan & bilder på det som inte längre finns, som försvunnit för alltid
Trots ett fejkat leende

Så finns ni vid min sida....
Ni, mina sanna vänner... som hela tiden fanns där.... och som finns där nu....
När allt detta ännu inte är över... denna mardröm som är mitt liv. När jag tappar fotfästet finns ni där.
Ni vet vilka ni är och att jag nånsin ska kunna tacka er är helt obegripligt!!
Ni som ser att under min "glada" yta kämpar jag mot gråt, smärta och tankar.
Ni som ger mig den där blicken av tröst, en tröstande ord, en inbjudan till umgänge, en kram, ett sms av oro, allt ni gör... på  ert sätt....

När jag nu tar de fruktansvärt smärtsamma små, små babystegen för att resa mig vet jag att ni kommer att vara där. För att dra i mig, pusha mig på de sätt som ni kan.
Jag måste bara försöka sätta mig upp först, för att sen sakta resa på mig för att kunna ta stegen framåt.

Efter att det som kallades mitt liv slagits sönder och samman till dammkorn, tunn sand har de första små byggstenarna skapats. Nu börjar det smärtsamma arbetet att skapa nya byggstenar som senare, så småning om, ska byggas ihop, sammanfogas till något som jag kan kalla ett liv.
Idag har jag knappt en aning om hur det ska fungera, men med er vid min sida finns en strimma hopp.

Jag behöver er, mer än jag nånsin vågat erkänna!!!
Jag är uppe, jag andas, jag existerar men inte mer just nu...